jag har panik.
bästa vänner flyttar hemifrån, expojkvänner blir föräldrar osv. Liksom, ska detta vara ochockerande? ska man acceptera detta?
alltså jag är största snorungen, inte på så sätt att jag behöver barnvakt och tillsyn. men jag är beroende av trygghet och sällskap. är sällskapssjuk och hatar mörker.
en mamma skulle jag aldrig kunna vara nu, jag vill veta vem jag är, lita på människan jag vill ha barnet tillsammans med och veta att det kommer att hålla. att vi har alla förutsättningar till att skaffa en knodd.
är för omogen för att fatta att andra människor börjar bli vuxna när jag själv är en jävla snorunge.
stress.

trodde att det alltid skulle vara såhär..


/Cami